Skribenten beskriver känslan av att inte bli sedd och hur den psykiatriska tvångsvården fungerat både på gott och ont.
Jag är 30 år. Livet kraschar, psykiatrisk slutenvård blir min vardag. Många långa dagar blir många långa år – uppåt 17-20 stycken. Akutpsyk blir allmänpsyk blir rättspsyk blir akut- och korttidsavdelning blir…
Jag vill bli sedd. Jag vill bli förstådd. Men jag har inga ord – så jag skadar mig. Skärandets konst lär jag mig den första dagen på min första avdelning. I backspegeln ser jag att det under de senaste tio åren mest har handlat om tvångsvård då det varit aktuellt med psykiatrisk slutenvård för mig.
På gott och ont har tvånget hjälpt mig i stunder då jag inte orkat ta ett enda beslut. Jag får en känsla av att "nu ger jag upp och kastar mig bakåt" i förvissning om att tvångsvården tar emot. Någon annan tar över ansvaret för mitt liv ett tag. Jag tar en time-out från livet.
Jag är 45 år. Återigen - akut inläggning. Jag har inga ord - jag skadar mig.
Tvångsvård.
När jag kommer får jag sällskap till mitt rum. De söker igenom mina saker. De tvingar mig att ta av mig alla mina kläder. De tvingar mig att sätta på mig sjukhuskläder.
De lämnar mig - ensam - i rummet med en säng, ett bord och en stol. Mitt inre skriker kaos, övergivenhet och ensamhet!
Jag vill att någon ska komma och sitta hos mig - bara vara. Jag väntar. Jag vill att de ska möta mig där jag är – de säger att de inte jobbar så.
Jag blir desperat. Jag skadar mig – mer – och mer – och mer. De ställer sig i ring ovanför mig. Jag kastar, jag skriker – jag spricker.
De säger - att jag får betala det jag har sönder.
Jag är rädd, rädd att kroppen - att jag- ska gå i tusen bitar. Det känns som att andas genom ett sugrör – får inte luft.
De står runt och tittar – på avstånd. Men de gör ingenting. De har bestämt att inga tvångsåtgärder längre ska förekomma.
Paniken bankar sönder mitt inre.
Jag springer runt – som en furie. En personal kommer i vägen, då hotar de mig med en polisanmälan. De står runt mig och tittar – men de ser mig inte.
Jag är inlagd genom lagen om tvångsvård – för att jag inte ska skada mig.
Ett år senare är det dags igen – akut inläggning. Denna gång är turen på min sida och jag hamnar på avdelningen mittemot. Men proceduren är densamma – i alla fall inledningsvis.
Jag sitter i ångest – ensam jag vill att någon kommer. Jag får min önskan uppfylld. De sätter sig på golvet – bredvid – som den naturligaste sak i världen. De håller om mig så att jag inte spricker. De släpper inte förrän jag mår bättre. Vi kan börja prata.
Men ibland fungerar det inte ändå. Lugnet vägrar infinna sig. Jag blir omhållen, men det går inte över. Sugröret jag andas genom har frusit fast. De hämtar bältessängen. Äntligen, skriker mitt pumpande hjärta - jag ser ett slut.
De bär mig. Jag sparkar och jag skriker. De håller fast och de spänner fast. Jag vrider och ålar mig med mina sista krafter. Sen...
Jag känner lättnad, jag spricker inte och jag får hjälp att hålla ihop. Jag får vila. Jag kan börja andas. Efter en stund börjar orden leta sig ut genom mina frusna läppar.
Det är över – för den här gången! Jag klarade det!
Text: Agneta Werner Foto: Jonas Klinteberg
