Jenny blev hämtad av polisen och det blev början på en 43 dagar lång och plågsam vistelse i häktet - något som gjorde henne till en annan människa
Jag var på kurs med jobbet när polisen kom och hämtade mig, jag undrade först vad som hade hänt, var någon skadad, död? Jag förstod ingenting men följde med till stationen. 13:50 startade mitt första förhör och de tog upp anklagelserna mot mig om narkotikasmuggling och innehav. Jag hamnade i chock. Skämtade dom med mig? Jag hade ingen aning om vad de pratade om. Jag fick veta att även min pojkvän var misstänkt för detta. Efter förhöret blev jag anhållen, men jag fick sitta kvar en stund i förhörsrummet. Bandspelaren hade nu stängts av och den kvinnliga utredaren sa att ”om du säger sanningen får du åka hem”. Detta sa hon gång på gång och jag funderade för mig själv att, tänk om jag hade varit så svag så jag erkänt något jag inte hade gjort för att få åka hem.
Tårarna rann ner för mina kinder när de förde ut mig ut förhörsrummet, jag hade en klump i bröstet, jag kunde knappt andas. Jag blev fråntagen alla mina värdesaker och fick inte ringa någon och berätta vart jag var och vad som just skett.
Innan de tog mig till cellen visiterades jag och fick klä av mej naken inför en kvinnlig polis. Hon ville se så jag inte hade nånting som jag kunde skada mig eller dem med, inte ens min piercing i tungan fick jag behålla. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ängslig, smutsig, svag, utsatt och sårad som jag kände mig när kvinnan iakttog min nakna kropp.
Den kraftiga ståldörren låstes om mig och jag var nu helt själv och inlåst i ett iskallt rum. Jag tog några steg in och jag kände hur det stack i fötterna. Jag satte mig ner på den fasta bänken i cellen och tittade under fötterna. Till min förvåning hade flera metall-flisor fastnat i fötterna och det sved och värkte. Jag började plocka ut dem och ringde på och sa att det var metallflisor på golvet, men det tog flera timmar innan dom kom och sopade upp det.
Jag kände mej äcklad och spyfärdig när jag iakttog väggarna som inte var rengjorda på flera år, både piss, spya och blod hade runnit ner för dom, och väggarna var fullklottrade med inristningar i form av namn, initialer och tecken.
Klädseln var ett par enkla gråa mjukisbyxor, en vit t-shirt och ett par nummer för stora sockor. Jag skämdes i kläderna, inte bara för hur dom såg ut, utan värst av allt var att t-shirten nästan var genomskinlig. Därför var jag tvungen att sitta under filten hela tiden då jag inte ville att arrestvakterna skulle se mina kalla, styva bröstvårtor. Jag sa till dem att jag ville ha en annan t-shirt men det tog nästan ett dygn innan jag fick den.
Jag har haft det tråkigt och långsamt förr men denna gång var det annorlunda, jag hade ingen som helst elektronik så som tv, dator, telefon eller radio. Det enda som fanns att tillgå var några kassa gamla tidningar som var sönderlästa för länge sen och jag fick inte ens bestämma själv när jag ville gå på toa. Jag hade ingen klocka och hade inte några som helst begrepp om tiden.
Hade just slumrat till och vaknade av ett jävla liv då killen i cellen bredvid började skrika fullt med fula ord, började sparka och slå i väggarna. Enligt honom var han inte alls för full och dom hade inte alls rätt att låsa in honom. Allt detta oväsen gjorde mej obekväm. Jag larmade arrestvakten för att få veta vad klockan var, de tog lång tid innan hon kom och då var klockan 4:00.
Efter att jag vridit och vänt mig många gånger på den stenhårt plastade madrassen somnade jag till slut, men vaknade av att dom stängde igen den yttre dörren till min cell. Jag klev upp för att dricka vatten när jag hör min älsklings röst och jag förstår att han ska få gå ut och röka. Jag vill så gärna skrika rakt ut att jag älskar honom bara för att jag ska få höra det tillbaka men jag biter ihop och är tyst för att lyssna om jag hör hans röst igen när han passerar men han säger inget på tillbakavägen. Jag står där och torkar tårarna, önskade att han hade kunnat ta mig i sin famn och säga att "det var bara en mardröm det är över nu älskling".
Jag somnade varje natt med gråten i halsen och rädslan av vad som skulle hända, oförstående om varför dom höll mej kvar, jag var ju oskyldig och det borde dom ändå se. Jag var rädd, kände mig ensammast i hela världen och bad till gud att ta mej därifrån då kylan borrade in sig i kroppen. Jag kände mej hjälplös och ville bara ge upp, men jag kunde ju inte ge upp när jag inte gjort något fel. Även om orken var slut så var jag tvungen vara stark för att bevisa min oskuld.
Mina anhöriga hade blivit informerade om att ”vi släpper henne snart", sen blev det ”vi släpper henne i morgon". Innan det var färdigt skulle dom inte ens häkta mig men ändå satt jag inlåst i 43 dagar med fulla restriktioner och har man aldrig provat på denna värld är det tungt. Att ligga där ensam i den där cellen i 43 dygn fick mig att bli en annan människa än jag var innan.
Text: Jenny Matsson Foto: Jonas Klinteberg
