Jonny Farebrink pekades ut av Thomas Quick som medhjälpare till två mord. Trots ett vattentätt alibi skrevs han in i domen som skyldig - men han åtalades aldrig och fick varken upprättelse eller skadestånd när Quick fick resning. Nu ber Quick själv Farebrink om ursäkt - men hjälper det?
Jonny Farebrink avled strax efter att denna artikel kommit ut i pappersformat. Han fick alltså ta emot Thomas Quicks personliga ursäkt - men det finns inte längre möjlighet för rättssystem eller media att ge honom någon upprättelse. Begravningen äger rum onsdagen den 29 oktober, klockan 15.00, i kapellet på Södertälje sjukhus.
Nu vill Thomas Quick be om ursäkt för utpekandet av Jonny Farebrink – men hur hjälper det Jonny, när rättssystemet redan gjort honom skyldig utan rättegång? Han har blivit anklagad, uthängd av media, utredd och skyldigförklarad utan möjlighet till att försvara sig. Tron på rättstaten Sverige är för länge sedan borta och tilliten till myndigheterna nere på noll. Vems är ansvaret och hur reparerar man skadan?
Under 90-talet lyckades den psyksjuke Thomas Quick - med hjälp av detaljer som polisen själva lämnade ut - ta på sig flera mord. Vid ett par mordfall presenterade polisen även medgärningsmän, detta för att Quicks historia annars inte hade hållit.
En av dessa utpekade medgärningsmän heter Jonny Farebrink.
Jag träffar Jonny på föreningen Tjuvgods i Stockholm. Det syns att han har levt ett hårt liv och han berättar att han missbrukat under större delen av det, fast han är drogfri idag. Det var Jonny som pekades ut som medhjälpare till det dubbelmord som skedde sommaren 1984 - ett vansinnesdåd som i media blev känt som ”morden i Appojaure”.
- Jag hade precis kommit upp från träningen på Hall 1995, när en av vakterna kommer och säger att det är en reporter från Expressen som har ringt och vill tala med mig. Jag följde med och ringde tillbaka.
Under samtalet blir Jonny informerad om att Expressen tänker skriva en artikel om honom och hans inblandning i Appojauremorden. Artikeln ska publiceras dagen efter och reportern börjar ställa frågor om någon som heter Thomas Quick.
- Men jag kände inte Thomas Quick, jag hade aldrig träffat eller hört något om honom - mer än det jag sett på teve. Då säger reportern, att Quick påstår, att jag hyrt in honom för att ha ihjäl två holländare uppe i fjällen!
Hur kändes det?
- Det kändes ju olustigt och jag ifrågasatte direkt var han hade fått det ifrån? Då berättade han att det var polisen som kommit med de uppgifterna.
- Polisen, tänkte jag? Hur kan de berätta detta för en reporter på Expressen innan de har pratat med mig?
Jonny berättar vidare, om att han började känna en oro och tyckte hela situationen var märklig och han lägger därför på luren. Han känner sig stressad av hela situationen, men framför allt frågande till vad detta egentligen handlar om.
- Jag satt ju redan på 10 år vid det här tillfället och tänkte att nu vill dom sätta dit mig på livstid. Något jag inte heller förstod var hur den här reportern kunde veta någonting sånt här innan polisen ens hade hört av sig till mig. Jag fattade ingenting!
Trycktes artikeln?
- Ja, den trycktes dagen efter och jag pekades ut för anstiftan till det där dubbelmordet. Efter det tar det två dagar innan polisen hör av sig och menar på att de ”vet” att detta rör sig om en knarkuppgörelse. De ville även veta vad jag hade gjort i juli månad 1984.
Oj, det måste varit svårt att komma ihåg?
- Ja, självklart var det det - jag hade ingen aning! Men jag tänkte att nu måste jag anstränga mig och komma ihåg vart jag hade varit, så jag kunde få alibi. Men det är inte så lätt att veta vad man gjorde en månad för 11 år sen.
Till slut kommer Jonny fram till att han muckat från ett fängelsestraff på Tidaholm den 30 juni 1984, men att han hade ”tänt på” direkt och knarkat flera dagar i rad utan sömn.
- Så jag hade ju ingen aning om vad jag hade gjort under de här dagarna. Självklart hade jag kommit ihåg om jag hade åkt upp till Appojaure och haft ihjäl två stycken människor - men det hade ingen betydelse. Vad jag än sa ,så sa de att jag ljög!
Hur var stämningen under förhöret?
- Jag var jävligt hårt pressad, jag visste inte ens exakta datumet när morden hade skett, det ville de inte tala om för mig i början. Det gjorde det ju ännu svårare att komma fram till var jag hade varit.
Jonny lyckas därför inte presentera något alibi. Det är inte förrän polisen åker upp till hans fru i Norrland, ett par månader senare, som hon kan reda ut begreppen.
- Vid det här laget hade polisen sagt vilket datum det rörde sig om och då kom min fru ihåg, att efter att jag hade muckat och vi tände på utav helvete, så åkte hon på en psykos. Hon hade en riktig tjacknoja, så vi åkte upp till Södersjukhuset där jag skrev in henne.
Jonnys fru kontaktade en läkare på sjukhuset, som letade fram den aktuella journalen. I den står det, att Jonny Farebrink skrivit in sin hustru den 12 juli kl 10:30 - bara timmar ifrån att dubbelmordet sker.
Det måste känts skönt att bli rentvådd från en sån anklagelse?
- Det var en riktig lättnad. Jag kunde till och med kosta på mig att skämta med förhörsledaren och säga att jag kanske hade mördat det där paret trots allt - eventuellt hade jag flugit dit i ett ufo, i ljusets hastighet!
Men det konstiga tar inte slut – trots Jonnys alibi – och förhören fortsätter. Seppo Penttinen, som är förhörsledare, är fast besluten att sätta dit Thomas Quick för de här morden. Och för att kunna göra det behöver Jonny vara skyldig. Så Jonny förs till Säters rättspsykiatriska klinik, för att delta i ett videoförhör.
- Det gick till på det viset, att jag blev filmad under förhöret, samtidigt som en profilerare från FBI satt och tittade på mig. De ställde frågor till både mig och Quick. Jag hade som sagt alibi men de försökte få fast mig med alla medel. Det var då Quick påstod att jag hade suttit i en bastu och onanerat med honom, fast han sen inte kunde berätta vad jag hade för tatueringar.
Hur kändes det när du satt där och Quick pekade ut dig?
- Jag blev ju jävligt orolig trots att jag hade alibi. Du förstår - allt som Thomas Quick sa på den tiden blev nån slags sanning! Han var ju bäng, han var ju helt borta. De använde ju Thomas Quick som en jävla yxa.
Under förhörets gång blev det mer och mer uppenbart att Thomas Quick aldrig träffat Jonny tidigare. Han kunde inte berätta något om Jonnys tatueringar trots att de skulle ha bastat tillsammans och Jonny har vissa, mycket minnesvärda saker på sin kropp. Han har bl.a. elektriska stolen tatuerad över hela ryggen – något som alla som känner Jonny vet om.
Quick uppgav även ett felaktigt namn på Jonny, under förhöret. Namnet var Larsson-Auna, något Jonny aldrig hade hetat.
- Det där namnet han använde, Larson Auna, det är ju ett gammalt släktnamn, något han inte kunde ha en aning om. Jag heter ju Farebrink. Det har jag alltid hetat. Det där namnet hade ju snuten försett honom med.
Varför tror du Penttinen valde att ge ditt namn till Quick?
- Jag vet inte varför han valde ut mig. Men jag kan tänka mig att då det handlade om ett holländskt par, så associerade dom det med knark, och sen blev de mördade. Då kan jag tänka mig att polisen la ihop ett plus ett och helt enkelt tittade på knarklangare som satt inne för mord och att det var så de fick upp mitt namn.
- Saken är bara den att Tomas Quick inte ens visste vem jag var när polisen frågade första gången. Men sen, i nästa förhör, så visste han det! Jag tror att det var så jag kom in i utredningen och sedermera in i domen.
Så du hamnar i domen fast de vet att du är oskyldig?
- Ja visst! De var ju fortfarande tvungna att sätta Thomas Quick på detta, så de skrev in mig som medhjälpare till morden i domen. Men jag blev aldrig kallad till tingsrätten, eller fick någon påföljd. De visste ju att jag omöjligt kunde vara inblandad.
Jonnys försvarare vid den här tidpunkten – Benneth Johanssson - har flera gånger de senaste åren förklarat den märkliga domen i media. Han menar, att om Jonny hade åtalats, hade hela Appojauremålet fallit och därför valde tingsrätten att göra på det här sättet. De var helt enkelt beroende av att ha Jonny som medgärningsman för att kunna döma Quick och därför skrev de in honom i domen. Detta utan att ens kalla honom till tingsrätten. På detta sättet blir han ”Thomas Quicks medbrottsling” - trots att hela rättssystemet känner till att han är oskyldig.
Som ni säkert redan vet, så har Thomas Quick senare visat sig vara oskyldig till merparten av alla saker han dömdes för. Så även med Appojauremorden. Domen rivs upp och i juli 2013, blir Sture Bergwall friad från dubbelmordet. Men Jonny hör inte ett ord.
- Det var ingen som hörde av sig till mig och berättade nånting. Det är ingen som har ringt eller bett om ursäkt.
Hur har allt detta påverkat dig?
- Med svenska myndigheter så vet man inte var man kan hamna. Jag har ingen kontakt med några myndigheter alls tack vare detta, jag litar inte på dem. Helt plötsligt kan man sitta på en livstidsvolta och bara klia sig i huvudet och tänka, vad fan var det som hände?
- Har man ryggsäcken full sen gammalt så har man inget att sätta emot rättssystemet och deras lögner. Nej, fy fan säger jag, myndigheter litar jag inte alls på, fy fan!
Efter att ha pratat med Jonny, känner jag mig illa berörd på många olika plan och jag undersöker därför omständigheterna ytterligare. Jag finner att allt Jonny sagt stämmer, att videoförhöret där Quick utpekar honom som medhjälpare finns tillgängligt ute på Internet och att ingen egentligen verkar bry sig om hans del i historien. Den ansvarige polisen, Seppo Penttinen har inte fått några rättsliga påföljder. Tingsrätten, som skrev in en oskyldig man som medhjälpare till mord utan att bry sig om vare sig att åtala, eller den lilla detalj som kallas alibi, är obefläckad av händelsen. Media, som dömde ut honom offentligt, har gått vidare till att hänga ut andra, mer aktuella människor på sina löpsedlar. Jonny är bortglömd och bortgömd - vem bryr sig väl om en gammal kriminell kåkfarare?
När jag mailar Thomas Quick, som idag heter Sture Bergwall – så är han ytterst ångerfull och vill passa på att be Jonny om ursäkt offentligt.
- Jag skäms oerhört för mitt utpekande av Jonny Farebrink och jag ber honom uppriktigt om ursäkt, skriver han i ett brev till Tidningen Filen. Jag sa efter Hannes program, att Jonny är en riktig hjälte och det håller jag fast vid - han var enastående i Hannes program!
Frågan är hur mycket det hjälper Jonny. Även om en ärligt menad ursäkt, alltid är bra och fyller ett syfte, så är det kanske inte nog. Var är ursäkten från rättssystemet? Var är skadeståndet? Och när ska Expressen ringa upp Jonny och säga att de ska skriva en ursäktande artikel, om hur de hängde ut en oskyldig människa, som medhjälpare till "Sveriges värsta seriemördare"?
Text och foto: Jonas Klinteberg
