Kära Läsare,
Ett av de främsta syftena med den här bloggen för mig är att nyansera bilden av kriminella. Idag bjuder jag därför på en uppdaterad version av en krönika om synen på bovar, som jag skrev för Dagens ETC den 10 april förra året. Den är, tyvärr, alltid aktuell.
Förlegad kriminalpolitik baseras på förlegad bild av kriminella
Häromdagen satt jag med mitt syskonbarn som lekte med sitt Pippi-kortspel. Med flera bilder i varje kategori av kläder, människor, fordon och djur kan barn lära sig ord genom att koppla dem till bilderna. Jag pekar på en bild i kategorin kläder och frågar ”vad är det?” och får svaret ”jacka!”. Tar upp en annan bild i kategorin fordon, ”bilen!”. Men så ser jag en bild från kategorin ”bovar”, det är en ovårdad man med lång mustasch, hög mexikansk hatt och elak uppsyn. Jag lyfte upp ett till kort från samma kategori, Dunderkarlsson med trasiga kläder och skor och i full fart med att stjäla. Samtliga bilder gestaltar fattiga män, flera rasifierade. Det fick mig att tänka på hur tidigt bilden av den kriminella implementeras i oss. Traditionella barnböcker, Hollywoodfilmer och svensk nyhetsrapportering har länge levererat pedagogiska bilder av vilka som är att betrakta som farliga, onda och odugliga. Det är bilder som präglas av och reproducerar klasshat och rasism, och är en given del av samhällets sätt att markera rätt och fel, goda och onda.
Konsekvenserna är många och det är talande för en tidsanda där så såväl forskning som en rimlig människosyn konsekvent förbises. Men förutom den bristande logiken i att exempelvis skärpta straff skulle gynna samhället, finns också den mer bortglömda diskussionen om människorna som kriminalpolitiken riktas mot, ”bovarna”, vilka är det?
Det politiker sällan talar om, är de stora skillnaderna inom alla välfärdsområden mellan majoritetsbefolkningen och fängelseinternerna. Det gäller alla de faktorer som påverkar levnadsnivån, som ger möjligheten att själv styra över sina resurser och levnadsvillkor, som gör en till en aktivt handlande människa. De ”bovar” som befolkar våra fängelser idag har ofta ett ytterst begränsat handlingsutrymme och de är ofta beroende av myndigheter, vilket gör dem till föremål för kontroll. Det är oftast resurssvaga och socialt marginaliserade som dessutom får representera den icke-önskvärda medborgaren. Ändå lär vi oss från barnsben att det är farliga människor som ska undvikas, bestraffas och låsas in. Vi får följa polisers jakt på dem på nyheterna och vi får höra Beatrice Ask med flera tala maniskt om krafttag mot dem. Att visa krafttag mot brottslighet har länge varit ett bekvämt sätt för politiker att visa handlingskraft. Politiker, liksom media, profiterar på att demonisera de med trasiga skor och obefintlig politisk makt, istället för att prata systemkritik och därigenom själva ta sitt politiska ansvar för att aktivt jobba för en välfärd åt alla.
Vi behöver en kriminalpolitik som ställs i relation till andra politikerområden som socialpolitik, arbetsmarknadspolitik och hälso- och sjukvårdspolitik, då skulle den kunna göra nytta. Men det kriminalpolitiska skiftet från och med mitten av 70-talet har inneburit att fokus skiftats från brottets orsaker till dess konsekvenser, vi har slutat betrakta kriminalitet som ett samhälleligt misslyckande, för att istället låta det handla om att skydda hederligt folk från kriminella. Kriminalpolitiken handlar därför inte längre om att lösa problem, utan att handskas med problem och visa krafttag mot de personer som betraktas som problem.
Vi måste därför både förstå orsakssambandet mellan social utsatthet och kriminalitet, men också förstå allvaret i att vi har grupper i vårt samhälle, som alltså tampas med såväl individuella livssituationer som strukturellt missgynnande förutsättningar och vi borde inte acceptera att de får figurera bovar varken i våra sagor eller i vår nyhetsrapportering.
När jag ser mitt omåttligt gulliga syskonbarn ivrigt peka på bilden på Herr Nilsson och säga ”apan!”, lyfter jag därför upp bilden på en tjock hårig man med dåliga tänder och jag säger: ”kompis!”
