Den intressantaste riksdagskandidaten, ur vårt perspektiv, är utan tvekan Peter Söderlund. Inte nog med att han är en tidigare kriminell missbrukare som suttit på kåken – han är dessutom ordförande för X-cons och åker jorden runt för att hjälpa fångar till ett bättre liv. Detta är hans berättelse.
Slagen mot dörren och skriken om att min mor var en hora ekade i lägenheten. Jag höjde volymen på den lilla bärbara skivspelaren, log mot kompisarna och hoppades att de inte skulle upptäcka att min berusade far kommit på besök och ville komma in. Det kanske han skulle tänkt på tidigare och kämpat hårdare för att alkoholen inte sakta skulle förgöra vår familj.
Jag började langa droger när jag var ungefär 19 år. Dels för att själv kunna finansiera det jag använde men också för att kunna finansiera mitt drickande och vilda liv med tjejer och resor och annat. Innerst inne hade jag en dröm om att finna ett liv med en tjej som var snäll och att ha barn och ett bra jobb och göra saker som jag själv och andra var glada för. Den känslan har nog många fler än mig, en del mindre och en del mer och många kämpar tyst med att försöka komma dit. Det kanske inte är något man vill berätta för var och en man träffar, bara ibland när man brukade träffa någon som verkade lite andlig eller jordnära och trygg, annars körde man på, var tyst och bet ihop och tänkte att det ordnar sig sen.
Min storebror tog livet av sig när jag var 23 år gammal, efter några dagars supande, amfetamin och tabletter. Hans ångest var emellanåt fruktansvärd och ibland låg han i sitt rum och skrek rakt ut. Dagen innan han dog hade jag lämnat av honom hemma hos sig efter att först ha hämtat honom i centrum. Han ringde och bad om hjälp – sa att han var på väg att bli överfallen. Jag åkte dit med en spikklubba för att skydda honom och upptäckte att han var full och bara ville ha skjuts, jag blev förbannad och bad honom dra åt helvete. Dagen efter ringde min telefon på jobbet och ingen talade i andra änden, jag svor och bad den som jag då inte visste var min bror att dra åt helvete, innan jag slängde på luren. Det var den sista kontakten med min storebror, en storebror som inte kunde prata för att andningen slutat att fungera. Sorgen grep tag i mig och jag fortsatte dränka mig i alkohol och droger som också höll på att kosta mig livet.
Dagen efter en riktig fylla låg jag i badkaret och försökte tvätta bort min bakfylla för att senare gå på Gröna lund med min son, när telefonen ringde. -Hallå är det Peter? hörde jag på en rasslig linje. Snuten tänkte jag! -Är du hemma? - Nej, jag ligger hos tjejen i badet, försökte jag med innan samtalet bröts. Jag kröp sakta naken ur badkaret för att städa undan i lägenheten innan de skulle slå in dörren. Tiden gick och till slut kunde jag vänligt öppna dörren och släppa in polisen och jag tänkte att varför lät jag det gå så långt?
100 dagar för att tända av i en liten häktescell från alkohol och droger gav mig chansen att för första gången sedan jag var 10 år vara helt nykter och drogfri och jag tog verkligen den chansen och bestämde mig för att förändra mitt liv. Sagt och gjort, jag sökte till Österåkersfängelset, som då drevs av Ann-Britt Grünewald. Sedan -96 har jag varit missbruksfri och efter frigivningen -98 har jag fortsatt att leva ett hederligt och drogfritt liv.
I början engagerade jag mig i och var med om att bygga upp Kris både i Sverige och i andra länder. Idag så driver jag föreningen X-CONS och har även där internationella kontakter bland intagna med fokus på frigivningen. Jag tror att idéburna organisationer bör arbeta internationellt. Myndigheter, företag och kriminella gör det och vi bör också göra det. Jag tror på en värld utan gränser där människor kan röra sig fritt och tillsammans vara med att göra världen bättre, jag tror att många starka, goda krafter idag hindras från att mötas. Jag tror att människor från olika länder tillsammans berikar ett samhälle.
Den dagen det är dags för mig att dö, vill jag inte behöva ha ångest över att jag inte gjorde mitt bästa. Jag vill göra mitt bästa för att lämna över en bättre värld till de små, våra barn och andras barn. I år är jag Riksdagskandidat på plats 21 för Miljöpartiet i Stockholmsregionen. Jag behöver ca 5000 röster för att få vara med och göra mitt - för att förändra Sveriges kriminalvårdspolitik och även annat inom det sociala området.
Eftersom Peter är den han är och har samma bakgrund som de flesta av oss, blev vi nyfikna på hur han vill jobba politiskt. Vi träffade honom och bad honom besvara den uppenbara frågan; vad ska du in i riksdagen och göra?
Jag skulle vilja komma in i riksdagen - samtidigt är jag lite rädd för att komma in bland de där professionella politikerna, de är ju sluga rävar - för att det har blivit ett så stort glapp mellan vanliga människor och våra politiker. Politiken har avskärmat sig från människan, precis som myndigheter och andra institutioner.
Jag skulle vilja berätta för politikerna att vi är många som inte förstår vad de pratar om. Många känner inte igen sig i politiken och tror inte att de kan vara med och påverka. Det jag framför allt skulle jag vilja lyfta upp är de frågor som gäller kriminalvårdspolitiken och de sociala områdena, socialt företagande och sådana grejer. Just när det gäller droger, kriminalitet och kriminalvård så är det stora frågor – men de har blivit förminskade. Frågorna kan se stora ut i media när de ger rubriker om att det ska byggas fler och större fängelser eller att det behövs mer poliser. Men sådant som inte ger stora rubriker syns inte och där hamnar oftast frågor som gäller den sociala delen med exempelvis rehabilitering inom kriminalvården. Det är mycket mer lönsamt för samhället om man kan få människor att fungera och komma tillbaka in i samhället igen.
Idag har vi byggt ett system i Sverige som liknar det som finns i USA, där kriminalitet och missbruk är en av de största arbetsgivarna i landet. Det borde vara produktion, ny energiteknik, välfärdstjänster och sådant som bringar inkomst – inte människor som har hamnat snett och befinner sig i utanförskap och det är frågor jag vill lyfta fram. ”Vi förväntar oss att fångarna ska komma tillbaka”. Hade jag varit justitieminister så hade jag sparkat den som sa det. Den dagen Riksdag och regering säger att vi kan riva våra fängelser, då går politiken åt rätt håll.
Många politiker kommer kanske att känna obehag om jag kommer in i riksdagen men jag tror att det finns en hel del som välkomnar att det kommer in en ”vanlig jävla idiot” som säger vad vanligt folk egentligen tycker. Jag är här för att lyfta in verkligheten.
