En krönika av Jorn Öktby. En person som älskade att fira jul men under åren innanför murarna gjorde han allt för att förtränga denna högtid.
Vi ringde Fosie:
Tidningen Filen fick tag på Michael Johansson, chef på Fosie. Han bekräftade att julstjärnorna blivit indragna på avdelningen SRI 1 förra julen. Motivationen för detta var att särskilt resurskrävande intagna befinner sig på SRI 1 och att en intagen till exempel skulle kunna simulera att den är sjuk genom att äta julstjärnan. På frågan om det är vanligt att intagna äter blommor eller till exempel jord svarar Johansson att det inte förekommer. När vi frågar om det kommer finnas några julstjärnor i år säger Michael Johansson nej, men förklarar att de kommer göra allt för att ge de intagna ska få en trevlig jul ändå.
Julen, den mest påfrestande högtiden för många av oss. För mig som satt på anstalt var det den tyngsta. Jag var van vid att ta vara på högtiden; promenera på stans gator och titta i skyltfönstren efter pynt, köpa julklappar till nära, slå in dem och skriva rim. Fast jag skrev oläsligt var det ändå roligt. Sedan kom julmaten, all denna mat. Julaftonen firades oftast med familjen och det fanns två punkter i den som styrde: maten och klapparna. Vi kunde sitta i timmar och bara äta och sedan satt vi i timmar och att delade ut paketen. Det var en riktig jul. Det enda som saknades var garantin på snö.
När jag hamnade på anstalt förändrades detta. Jag firade min första jul på Tidaholmsanstaltens isolering och redan där började jag att distansera mig från julen. Såg inte traditionsenligt på Kalle Anka eller Karl Bertil Jonssons jul, utan valde att se på något helt annat eller stänga av teven. Ville inte titta på kanaler som hade reklam om just julen och när jag fick julkort ville jag inte sätta upp dem på anslagstavlan. Ingenting ville jag förknippa med julen, men det var svårt att komma undan.
Min andra jul kom att bli på en liten avdelning på anstalt Fosie i Malmö. Redan innan högtiden hade infunnit sig i media, på teve och i almanackan hade jag inställningen att jag inte ville ha den. Jag ville inte fira den och jag skulle göra allt jag kunde för att inte få den “juliga” känslan. Röda gardiner hängdes upp, röda dukar lades på borden och julkorten hade kommit. En yngre man från kyrkan kom och spelade trumpet för oss intagna, vissa av oss var lyriska, men jag valde att inte lyssna. Även om jag var på plats valde jag att inte lyssna. När julaftonen kom gjorde jag hela förmiddagen som vilken dag som helst, åt det jag brukade och gjorde det jag brukade. När julmaten kom var jag inte ett dugg hungrig, men jag åt lite. Den där mängden mat jag var van vid fanns det inte tillstymmelse till: två bitar sill, två ägg, potatis, prinskorv, köttbullar, rödkål, rödbetssallad, pepparkakor och julmust. Jag ringde hem och sedan fortsatte dagen som vilken dag som helst. Skrev en uppsats i biologi, spelade Nintendo och såg på film. Nu var det bara att invänta nyår och sedan var det över för i år.
Året efter: samma avdelning, mest nytt folk. Det kom mycket snö. Borgholm hade en snökanon och det var klass 2 -varningar i hela södra Skåne. Jag hade redan slagit undan känslan av att det var jul. Skickade julkort och tog emot. Ur dagboksanteckningar från detta år står det: “livet suger”.
Utsmyckningen var samma som året innan, ingen gran: varken inom- eller utomhus. Ingen julkänsla. Dagboksanteckning den 23 december: “jul – vad fan är det?”.
Såg på film efter film och pratade minimalt med någon. Ruljangsen av människor hade gjort att av dem som satt, fanns ingen att föra en vettig diskussion med, så jag förblev tyst. Jag kunde inte ringa min bästa vän då hon stängt av telefonen och till mobil fick jag inte ringa. Julmaten var densamma som året innan, ett plus i kanten till clementinerna. Kiosken ruinerade oss som vill köpa något annat. En jul mindre att slå ihjäl.
2013 kom att bli min sista jul på anstalt. Jag var kvar på samma avdelning och jag hade tappat räkningen på hur många människor som kommit och gått. En del hade kommit åter. Jag var så less på allt. På människorna. På plitarna. På daltandet. På daddandet. Den femte december dog Nelson Mandela och i Sverige var det halv storm. Dagen efter hade jag permission och raderade allt inom mig som hade med julen att göra. Dagen ute var helt underbar men på eftermiddagen var jag tillbaka i helvetet. Min motivation minskade. Vaknade varje morgon med en tanke: fan vad jag hatar detta jävla ställe!
Det närmade sig lucia. Det årliga tåget från kyrkan kom och jag gick in på rummet, orkade inte med det. Den 17 december: en plit upptog tevespelet och jag kokade, dividerade med fanskapet. Ett par dagar senare kom Kvinspen in med två julstjärnor i kruka. Det tog max två minuter innan plitarna plockade bort dem med motiveringen: ”De är giftiga, ni kan äta upp dom.” Vi blev helt paffa och började ifrågasätta allt som fanns framme. Allt kunde ju för fan vara giftigt. Men plitarna bara flinade.
Tristess, hat, ensamhet. Plitarna ställde in all verksamhet med motivationen: Brist på personal. Så satt mellan 5-7 personer och tryckte på det lilla kontoret, åt sötsaker, snabbmat och snackade skit. Nu var det bara nyår kvar, den sista. Under nyårsnatten läste jag ut DET, två personer rymde och raketer sköts. Dagen efter var det nytt år och jag skulle aldrig mer fira någon högtid på anstalt. Jag skulle aldrig mer bli förnedrad av plitar, aldrig mer behöva uppleva deras daltande, daddande och skitsnack när de trodde att man inte hörde på.
Text: Jorn Öktby Foto: Jonas Klinteberg
