Kära läsare,
Arbetsförmedlingen har länge ansett att personer med så kallat socialmedicinskt funktionhinder, bland annat personer som suttit i fängelse, är i extra behov av stöd för att kunna komma tillbaka in på arbetsmarknaden. Man har då kunnat erbjuda lönebidrag som gör det mycket billigare för arbetsgivare att anställa en. Men sedan ett par veckor tillbaka har stödets tagits bort för de som tillhör de mest socialt utsatta grupperna i samhället, även kvinnor som flytt från sina män och lever under skyddad identitet har precis fallit utanför ramen för det här stödet.
När Arbetsförmedlingens avdelningsdirektör Henrietta Stein intervjuades av SVT, garanterade hon att det fortfarande kommer att finnas andra stödfunktioner och verktyg för de här grupperna. Men alla som vet vad det innebär att komma ut i samhället igen efter att ha avtjänat ett fängelsestraff vet också att det här kommer att slå fruktansvärt hårt mot personer som försöker hitta en väg tillbaka till arbetsmarknaden efter tiden som frihetsberövad. Hur många arbetsgivare anställer idag en kriminellt belastad person utan att det subventioneras märkbart? Personer som suttit i fängelse tillhör de kanske mest socialt marginaliserade i landet och det underlättar inte att vi lever i en tid där politiker demoniserar dem för att visa upp sig själva som handlingskraftiga. Det sista vi behöver är att de ytterst få hjälpande instanser och konkreta stöd som finns för de här personerna tas bort.
"Det här är katastrofalt dåligt"
Christer Karlsson, förbundsordförande i KRIS, kommenterar i samma SVT-artikel att det här är katastrofalt dåligt. Han poängterar också det orimliga i att KRIS inte ens vara remissinstans innan det här beslutet har fattats, eller ens fått veta något om det alls innan det redan var verkställt.
Det här är ett idiotiskt beslut på många sätt. Även om politiker och myndigheter helt frångår ett mänskliga rättigheter-perspektiv och inte ens bry sig om de direkt utsatta personerna här, så är det ändå märkligt att man inte ser konsekvenserna av att personer med kriminellt förflutet får det ännu mycket svårare att ”återanpassas in i samhället”, som det heter så fint. Det känns hemskt att ens behöva argumentera på det här sättet, som att personers mänskliga värde inte ska vara skäl nog för att få ta del av vårt gemensamma sociala skyddsnät. Men när Arbetsförmedlingen gör den här ändringen kan jag inte låta bli att undra: Vem kan möjligen gynnas av det här beslutet i det långa loppet?
Det blir allt tydligare att den officiella kriminalpolitiska hållning som Sverige har om rehabilitering och återanpassning, aktivt frångås om och om igen.
Text: Aida Paridad
