Rigorösa säkerhetskontroller, dela väntrum med andra besökare och ett olagligt elstängsel som anstalten betalar dryga böter för. Sanna berättar om hur det var att besöka sin son på Kumlaanstalten.
Jag har varit och träffat min son som sitter på Kumlaanstalten och det var en intressant upplevelse. Jag beställde tid veckan före och min besökstid var mellan klockan nio och tre. Tyvärr så kunde jag inte vara kvar tiden ut, men nästa gång ska jag vara det.
Det fanns ett jättetrevligt, billigt hotell mitt emot järnvägsstationen så där bodde jag en natt. Rummet var inte så stort, men när man bara ska sova så duger det bra och jag kommer även bo där nästa gång jag hälsar på min son. Jag hade bilen med mig den här gången, men tror det blir tåg eller buss nästa gång. Det är en lagom promenad bort till anstalten på morgonen efter att man ätit frukost.
När jag kom till anstalten så fick jag först gå igenom en låst grind med elstängsel. Min son har berättat att Kumla inte får lov att ha elstängsel av EU, men har det ändå och betalar mycket böter för det. När jag kom fram till nästa låsta dörr så kom jag in i en slags sluss där jag fick berätta vem jag skulle träffa och visa körkortet. Sedan kom ännu en låst dörr och jag kom in i ett väntrum där det fanns skåp. Där lade jag in min väska, mobil och andra saker jag inte fick ta med sig in. Förutom mig satt ytterligare två kvinnor och ett barn i väntrummet och medan jag väntade på att bli insläppt så kom det ytterligare fem personer som skulle besöka någon. Det kändes lite märkligt att sitta och vänta tillsammans med andra. Det är ju inte direkt något besöksrum till en läkarmottagning man sitter och väntar i.
När jag blev insläppt fick jag gå igenom ytterligare en låst dörr. Där inne väntade en metallbåge som scannade av mig, för att försäkra att jag inte hade något olovligt med mig. Smycken och andra metallföremål fick jag lägga i en plastlåda som scannades i en egen scanner. Det plingade om mig flera gånger, först var det mitt halsband och sedan var det metallen på bh.n som utlöste det. Så det var bara att plocka av sig och gå igenom scannern igen. Till slut blev den tyst och
jag fick skriva på ett papper om att jag godkände att bli inlåst, samt ett papper som beskrev det jag hade tagit med till min son innan jag gick igenom ytterligare en låst dörr. Efter den kom jag in i en trång sluss där det var ytterligare en låst dörr, för att sen komma in i en korridor med flera dörrar. Jag fick sitta bakom en av dem, i ett besöksrum, och vänta på min son. Det tog lite tid och jag tror inte de hämtade honom innan jag kom in i besöksrummet och nu skulle han också gå igenom samma säkerhetsprocedur som jag precis gjort.
Omkring tjugo i tio kom han till besöksrummet och vi satt och pratade hela tiden. Det var skönt att se att han trots allt verkar må ganska bra. Han har gått upp i vikt och tränar ganska mycket och det har börjat synas på honom. Vid halv ett gick jag därifrån och det tog sin lilla tid att komma ut igen genom alla låsta dörrar.
Text: Sanna Foto: Tomas Pettersson
