Krönika
Valresultatet innebär, som många redan vet, ett stort misslyckande för de flesta inblandade förutom rasisterna. Ur ett kriminalpolitiskt perspektiv är det också helt fruktansvärt att partiet som hatar kriminella mest av alla och bland annat vill införa en ”tredje gången gillt”-princip är det tredje största partiet. Det som många hoppas på nu är att en rödgrön regering sätter stopp för den straffökningsmani som justitieminister Beatrice Ask har hetsat med i åtta års tid.
Frågan är bara hur politiskt gångbar en human kriminalpolitik är idag. Jag har själv gett upp hoppet om de flesta av våra politiker när det kommer till att propagera för sänkta straff istället för skärpta och att lyssna till kriminologisk forskning istället för kvällspressens löpsedlar. Även långt innan förra regeringsskiftet såg vi en utveckling som pekade mot hårdare tag, och det svider att tänka på hur mycket Sverige övergett den skandinaviska modellen, som kan sammanfattas med att inte frånta människor sitt mänskliga värde för att de begår kriminaliserade handlingar. Alltså själva grundkonceptet med en human kriminalpolitik. Det är sällan jag pratar stolt om svenskhet, som den konstant arga antirasisten jag är, men just svensk och skandinavisk kriminalpolitik skiljer sig traditionellt sett från de flesta andra länder på ett sätt som jag ändå vill utveckla snarare än avveckla.
I ljuset av hur mycket politikerna redan låtit Sverigedemokraterna normalisera rasismen och diktera förutsättningarna för det politiska samtalet känns det fullkomligt rimligt att de också kommer att låta dem normalisera sin vidriga människosyn applicerat på frihetsberövade och andra misstänkliggjorda.
Att den svenska kriminalpolitiken blir mer pennalistisk är helt oacceptabelt men inte helt omöjligt, det krävs därför en starkare röst för landets frihetsberövade och kriminaliserade. Och som i många andra fall, när det gäller att åstadkomma en politisk förändring för marginaliserade och missgynnade samhällsgrupper, så tror jag inte så mycket på att förlita sig på politiker som att sätta press på dem.
Med den enorma politiska depression jag genomgått efter valet så vet jag knappt vad jag ska förlita mig på längre, men en sak som vi ändå kan räkna med är att politiker med största sannolikhet kommer att fortsätta slåss för den vita medelklassens röster och därmed också deras åsikter. Vi har emellertid också sett prov på att politiker till viss del kan påverkas av gräsrotsengagemang när den blir tillräckligt mobiliserad.
Jag tänker därför att det finns två mer eller mindre tänkbara eller i alla fall önskvärda scenarier som man kan hoppas på för att kunna åstadkomma en utveckling bort från en rutten människosyn och lika rutten kriminalpolitik. Det ena är att mobilisera och organisera tillräckligt många från de grupper som själva på ett eller annat sätt påverkas av kriminalpolitiken, så att det blir en röst som politiker tillslut måste lyssna till. Det andra är att medelklassen i Sverige tar ställning för fler saker än graden av komfort i sitt vardagsliv, till exempel att förhindra en mer pennalistisk kriminalpolitisk utveckling.
Det känns helt fruktansvärt men också hoppfullt. Å ena sidan får jag ont i hjärtat av att tänka på hur lite skäl jag har att lita på att våra politiker kan driva en rimlig kriminalpolitik, men å andra sidan lämnar det desto större tillit och hopp till folket. Efter valet är visserligen också det förtroendet rätt skadat, men som en del av folket jag är fast besluten om att resa mig upp ur den här politiska depressionen och fortsätta kämpa för saker jag tror på, bland annat en kriminalpolitik som kan ge mig skäl att vara stolt svensk.
Text: Aida Paridad Foto: Privat
