Det behövs mer insyn i dagens fängelser. Det slår Piratebay-grundaren Peter Sunde Kolmisoppi fast och förklarar att 1800-talets offentliga pryglingar faktiskt hade en fördel man sällan tänker på.
Den franska filosofen Michel Foucault skriver i sin bok ”Ordning och straff” att när Europa på slutet av 1800-talet ersatte offentliga prygelstraff med fängelse så gjorde vi samhället en otjänst. Det kan låta grymt men tankegången bakom är att offentliga straff hade en faktisk transparens. När staten istället låser in människor bakom lås och bom så ser inte allmänheten hur straffen utförs. Offentlig prygel och förnedring ledde till att allmänheten uppvisade sympatier för de dömda och mindre stränga straff var tidens melodi. Efter separationen mellan dom och utförande av densamma så pratas det istället om hårdare straff och sällan uppvisas någon förståelse för de dömdas situation.
Varken journalister eller politiker vet hur utförandet av straff sker idag, då de faktiskt inte är välkomna in på en anstalt för att undersöka detta. Svenska medborgare har större insyn i exempelvis ryska fängelser än de svenska, men tror sig ändå kunna jämföra situationen. Enligt klassisk svensk naivitet så utgår däremot allmänheten från att svenska anstalter håller världsklass samtidigt som man håller en avskyende distans till de dömda. Dessa skygglappar innebär att en förändring av anstalterna blir i stort sett omöjlig utan att något spektakulärt sker. Men hur spektakulärt måste det vara? Inte ens det faktum att det skett hundratals självmord i svenska anstalter när några rubriker.
Jag ansluter mig till Foucaults tankar om vikten av transparenta straff. Självklart ska vi inte gå tillbaka till prygel och offentlig förnedring - som i och för sig inte är så otroligt långt ifrån den förnedring och mentala prygel som sker idag, men en rättvis stat måste vara ett föredöme för alla samhällsdeltagare på alla nivåer. Börja med att släppa in journalister på anstalter. Vi behöver wallraffande från insidan som får upp ögonen på allmänheten. Vi behöver fler intagna som vågar släppa stigmatiseringen och istället berätta om vad som sker. Förbättringen kräver sina uppoffringar och det är inte rättvist att någon som förlorat själv måste offra än mer. Men kanske kan vi själva se på detta som vår rehabilitering till ett bättre liv efter anstalten; vi förbättrar samhället trots samhällets misslyckande mot oss själva.
Text: Peter Sunde Kolmisoppi Bild: Jonas Klinteberg
