Man skulle inte kunna tro att jag röstade för första gången 2006 - genom att skriva ”Timbuktu 4 president” på en blank röstsedel, i ren protest mot ett system som jag föraktade. Innan dess brydde jag mig inte ens om att göra det.
På den tiden led jag av av en känsla av misslyckande, otillräcklighet och jag trodde mig veta att jag aldrig skulle kunna förändra samhället. Åtminstone inte utan en våldsam revolution. Revolution och bomber bidrog jag gärna med – men min röst trodde jag inte var något värd. Hur skulle den kunna vara värd något, när jag var en hopplös, kriminell knarkare – som bara var bra på droger och brott? Idag kan jag säga att jag hade rent underbart fel i den saken..
När Kriminalvården till slut tyckte att det var dags att släppa ut mig och jag tog mina påsar och kartonger och steg ut i snön, så hade jag en plan.
En diffus och ganska osäker plan men ändock en plan.
Jag skulle flytta till Gotland, starta ett nytt liv, skriva en bok, få medial uppmärksamhet för nämnda bok och sedan använda den ”berömmelsen” till att dra igång projekt ”IRIS” som jag planerat på Hinseberg.
IRIS (Intagnas Rätt I Samhället) skulle vara en stödorganisation för fångar, men samtidigt ha en juridisk sida som utvärderade den svenska fängelselagen i jämförelse med den Europeiska fängelselagen och de mänskliga rättigheterna. Eftersom det fortfarande inte finns någon tillsynsmyndighet, behövs det i allra högsta grad och eftersom regelverket är handikappat av all ordning och säkerhet, skulle alla praktiska fall ge den juridiska sidan ammunition till att förändra det.
Stora planer, liten människa i en snödriva.
Efter ett par månader i frihet, så hade jag knappast skaffat mig ett nytt liv – även om jag mycket riktigt bodde på Gotland och höll på med att skriva en bok. Men jag kände ingen, umgicks inte med någon mer än min hyresvärd och åkte bara in till Visby för att proviantera en gång i veckan. All social samvaro skötte jag via telefon och Facebook och emellanåt kände jag mig enormt ensam.
Även om min plan sträckte sig över cirka 5 år, så var det svårt att se ”ljuset i slutet av tunneln” eller känna någon form av framgång med min planering, när jag bara satt på mitt rum och skrev på en bok som aldrig verkade bli färdig.
När en för mig helt okänd människa (som visade sig vara Tidningen Filens ansvarige utgivare Jonas Klinteberg), började prata fångkamp med mig över Facebook – blev jag överlycklig över att inte vara den enda på utsidan som tänkte som jag och blev snabbt indragen och övertygad om att skriva ”en och annan” artikel.
Det blev inte riktigt så, numera är jag en del av redaktionen och jobbar med fångkamp varje vaken sekund. Och jag lär mig något nytt varje dag.
Eftersom jag sällan engagerat mig i det svenska samhället eller brytt mig om vad politikerna hållit på med tidigare, så visste jag knappt vad politikerveckan i Almedalen var. Ännu mindre att det ägde rum på Gotland. Bara en vecka innan, råkade jag lokalisera stället av en slump (inte så svårt, precis nere vid bibblan) och sökte sedan pressbricka för tillställningen. Blev helt chockad att jag fick den. Visste de inte om att jag var en brottsling?
Men jag var inte förberedd på vad som skulle hända. Helt plötsligt var mitt vänliga lilla Visby fullt med folk, journalister, tevekameror, tält, banderoller, högljudda politiska tal och tillhörande politiker. Politikernas Roskildefestival hade dragit igång och jag – nymuckad, nyinflyttad och med pressbricka runt halsen – befann mig mitt i stormens öga. Det var helt galet.
Mitt mål med veckan, var att intervjua en politiker från varje parti, om de sakerna som är relevanta för oss, men som ingen på utsidan verkar bry sig om. Jag ville fråga dem, varför det inte finns någonstans att vända sig när KV beter sig som jävla as, varför regelsystemet bara är en labyrint som leder tillbaka till ordning och säkerhet och varför samhället därute skriker efter vårat blod.
Svaren jag fick, var en blandning av politiskt korrekta uttalanden, direkt okunskap om de faktiska förhållanden som råder på kåkarna idag och en hel massa motfrågor. Ingen visste särskilt mycket om det jag frågade, även om vissa var ärligare än andra med att säga det. Vissa serverade mig klyschor, medan andra intervjuade mig istället.
Alla blev chockade när jag berättade att jag alldeles nyligen muckat från kåken – men du ser ju inte så ut! Hur då? Som en kåkfarare? Hur ser en sån ut? Det finns väl alla sorter eller?
Jag inledde veckan i tron att politikerna skulle vara superslipade psykopater i dyra kostymer och att de absolut inte skulle lyssna på mig. Och ja, det fanns definitivt den sorten också..
Men det jag fick med mig från förra årets politikeromgång, var en uppenbarelse som växte till insikt. De har inte den blekaste aning om vad de sysslar med – åtminstone inte när det kommer till kriminalpolitik och kriminalvårdsfrågor.
Vissa av dem är inte ett dugg intresserade av att få reda på hur det funkar att sitta inlåst, medan andra villigt medger att deras kunskap är liten men deras engagemang är stort.
Det finns alla sorter av dem med.
Nu har jag klarat av min andra Almedalsvecka, trängts med i stort sett varenda annan intresseorganisation som finns i landet, pratat med politiker som numera vet om att vi finns och bråkat med Kriminalvården – i vanlig ordning. Jag kan det här nu!
Min plan om IRIS har inte spruckit. Den ser bara annorlunda ut än jag hade tänkt mig när jag planerade på insidan. Jag ska fortfarande förändra samhället och få Kriminalvården att tänka om. Kriminalvården är inget annat än en produkt av det rådande politiska klimatet och vill man få den myndigheten att ändra sig, måste man ändra på de som bestämmer över den.
Och det är inte Nils Öberg som bestämmer – fast han är generaldirektör. Det är inte heller någon av alla dessa anstaltschefer, handläggare, kriminalvårdsinspektörer eller jurister på huvudkontoret som har sista ordet. Det är politikerna som beslutar om hur det ska vara på kåkarna och tyvärr lider många av dem av en okunskap som gränsar till arrogans, självsäkra i tron att de gör ett bra jobb. Och det är därför jag har valt denna tidningen istället för projekt IRIS.
Jag kan kritisera Kriminalvården tills jag blir blå i skallen – det tjänar ingenting till så länge inte politikerna lyssnar. De politikerna som sitter vid makten nu är bara intresserade av kriminalpolitik som valfläsk och då är det alltid till våran nackdel.
Vi måste rösta bort de konservativa högerpartierna, de som vill ha högre straff, hårdare tag och ”säkrare” fängelser. De som inte vill veta hur det är för oss, vill inte heller ändra på förhållandena.
Vi måste rösta in den andra sidan i regeringen, se till att de har majoritet i riksdagen och sen fortsätta berätta för dom, vad de kan göra för oss.
Det är så vi förändrar Kriminalvården, vår egen situation och samhället i stort. Och det kan vi.
Text: Ella Carlquist Foto: Ebrahem Akbary
