Ella Carlquist var stolt över sin kriminella identitet. Idag har hon satt upp andra mål i livet- att förändra samhället, vilket är svårt om man har fullt upp med droger och brott.
Jag var kriminell. Jag var kriminell i själ, hjärta och handlingar och jag var stolt över det.
En gång för väldigt länge sen, sa en socialassistent till min mamma att hon aldrig hade träffat någon som var lika genomkriminell som jag och när mamma berättade det för mig så blev jag stolt. Stolt, som om jag hade vunnit en seger och fått medalj - för det var precis så jag ville ha det. Varför jag blev kriminell och varför jag tyckte att det var min framtid - ja hela mitt liv - är en annan historia och inte det jag tänker skriva om nu.
Första gången jag åkte in, hamnade jag i ett fängelse i Grekland - Koridalos - och det var helvetet på jorden för vem som helst, men för mig var det också en bekräftelse på att jag klarade allt. Det stärkte min brottsliga identitet och gjorde att jag – om möjligt – blev ännu mer kriminell. När jag hamnade i ett svenskt fängelse för första gången, hade jag hunnit bli så skadad av att ständigt förneka mina känslor och alltid leva under den stress som ett kriminellt liv medför, att jag kanske hade varit mottaglig för behandling.
Om den nu hade erbjudits.
Att jag samtidigt blev behandlad som en lägre stående varelse, utan respekt och utan människovärde, ledde till att jag hatade systemet ännu mer och att jag nu tyckte lika illa om Kriminalvården som jag tidigare hade tyckt om snuten. De var också fienden och borde också dö. Åtminstone besegras, med alla medel tillåtna. Att det återigen gjorde mig själv till en bricka i ett spel och att jag ännu en gång förvägrade mig ett riktigt liv, det fattade jag helt enkelt inte för jag hade aldrig betraktat livet på något annat sätt. Det var vi och dom, samhället var fienden och att jag själv skulle ha något med samhället att göra var otänkbart - det var ju samhällets fel att allting var så fel, att jag mådde kasst och att mina vänner var som jag.
Jag skulle kunna skriva massor om varför jag hatade samhället så mycket och varför utanförskapet var så stort.
Jag skulle också kunna skriva om varför det utanförskapet gjorde mina vänner till min familj och varför den kriminella världen var det viktigaste - ja det enda - som fanns, men återigen så är det inte den berättelsen jag skriver nu. Det jag försöker berätta nu, är att jag har tänkt om.
Min tid inom Kriminalvården bestod av en massa idiotisk byråkrati, ett oändligt skrivande av överklaganden och ett gäng utvecklingsstörda, blåklädda nötter som inte platsade nån annanstans. Trots det, så begår jag inga brott, har inte tagit några droger på flera år och har tagit avstånd från den livsstil som jag tidigare höll för helig. Och det beror på exakt samma sak som ledde till motsatsen tidigare - att samhället inte fungerar.
Den stora skillnaden är att jag har slutat förvänta mig att någon annan ska fixa det.
I det kriminella har jag lärt mig att de flesta är idioter och att när man litar till någon annan, får man oftast städa upp deras skit efteråt. Det var precis så jag hamnade på kåken till att börja med. Vill man ha nånting gjort får man göra det själv. Sant i den kriminella världen och precis lika sant i det vanliga samhället.
Jag tycker fortfarande att samhället funkar för jävla dåligt, att moralen verkar vara död och att de största hycklarna är de som klarar sig bäst. Och inte heller nu vill jag vara en av dom. Men jag vill att det här samhället ska fungera, jag vill att andra som behöver hjälp ska få det och jag vill inte att andra barn ska behöva söka sig till alternativa sätt att leva. Det är i stort sett omöjligt att förändra världen när man har fullt upp med droger, brott och avlyssnade telefoner.
Så nu är jag inte längre kriminell.
Och det är jag precis lika stolt över.
Text: Ella Carlquist Bild: Roger Karlsson-Uhrman
